Vi har yogat, mantrat, myst, ätit god mat, skrattat, gråtit och träffat nya vänner för livet.
Lena är en fantastisk yogainstruktör som utmanat oss många sätt. Hon har hämtat mycket av sin kunskap och sin inspiration från Indien. Yogans hemland. Så vi har haft en liten del av detta mytomspunna land i Skalkarike i helgen.
Vi var många. Vi hade kunnat vara lika många till. Yogan är efterfrågad nu. Det känns som vi söker oss till yogan mer än någonsin. Att den får en större roll i våra liv. Att fler och fler vågar öppna upp sina sinnen och känna. Känna efter. Vad som är viktigt i våra liv och vilka värderingar som är viktiga för just oss. Att våga ta eget ansvar. Att våga stäcka upp handen och säga stopp. Det här känns inte bra. Det här är inte det jag vill. Att inte följa strömmen. Att inte så självklart göra som alla andra för att vi tror att vi måste.
Jag har nog varit lite ensamvarg i hela mitt liv. Att följa strömmen. Att foga sig. Att inte få påverka beslut. Det gör ont i hela min kropp. Jag försöker verkligen. Eller rättare sagt har försökt.
Nu när jag närmar mig 40 så hoppas jag att min självkänsla och min livserfarenhet kan vara till min hjälp. Att jag inte längre gör saker för att sträva efter andras godkännande. Att jag känner efter. Att jag inte per automatik säger ja. Utan känner efter vad min magkänsla säger.
.jpg)
Det var just detta jag föreläste om för kursdeltagarna i lördags. Att följa sitt hjärta. Att ta eget ansvar.
Det är yoga för mig. Det är här yogan gjort förändringen i mitt liv.
Innan jag började med yoga var jag med i otaliga föreningar och styrelser. Idag frågar jag mig själv. Varför? Det gav mig ingen glädje och jag gjorde det enbart för att söka bekräftelse. Idag är jag föreningsallergisk. Får ofta förfrågningar om att vara medlem i olika föreningar både som privatperson fastighetsägare och företagare. Men att aktivt delta i föreningslivet lockar mig inte alls.
Skolan var också en tid då jag hade svårt att anpassa mig. Ville ha svar på varför. Hade svårt att anpassa mig. Men insåg att det inte skulle gynna mig betygsmässigt att stå längst fram och protestera.
Det som var svårast var nog att bli indelad i en klass med 30 elever som jag skulle tillbringa min största del av dygnet med varje vecka. Gymnasiet blev lite bättre. Då var vi i alla fall någorlunda likasinnade. Men min nyvunna frihet efter studenten var ljuvlig. Jag ägde min tid och ingen kunde tvinga in mig i olika sammanhang.
Så att jag skulle bli egenföretagare var nog aldrig en tvekan om. Att jag skulle få äga min tid och inte vara styrd. Det är ju egentligen en paradox. För som egenföretagare är du verkligen styrd av ditt engagemang i ditt företag. Det tar de flesta av dina vakna timmar i anspråk. Men jag väljer. Idag skulle jag inte klara att ha en anställning. Det finns inte på kartan.
Jag kan själv. Det var nog den mening jag använde oftast som barn. Min mamma skulle med stolthet följa mig till skolbussen min första förskoledag när jag var 5 år. Hon tog på sig kappan i hallen. Då tittar jag storögt på henne: -vad ska du göra? JAG KAN SJÄLV!!!
Hon fick snällt stanna hemma stackars mamma. Hennes dotter skulle minsann inte ha med mamma till busshållsplatsen.
Jag är mer medveten om detta idag och jobbar på det varje dag. Att inte klampa på. Att lyssna in även andra. Men mitt driv gör att jag måste följa med. Att kämpa emot tar mer energi än att följa med.
Detta var något vi pratade mycket om i helgen. Vi såg alla att vi hade olika personligheter och olika värderingar. Men med yogan som rättesnöre kan vi omfamna varann alla just där vi är.
Namaste - lät min själ omfamna din. Låt våra olikheter mötas.
Min vän Sussie som är väldigt olik mig utmanar mig varje gång vi ses. Och jag henne. Men en av klokskaperna som jag lärde mig i helgen var. Om jag säger det med kärlek kan jag inte ta ansvar för reaktionen. Om vi förmedlar det vi tänker och känner med respekt och kärlek kan våra olikheter mötas.
Det tar jag med mig från den här helgen.
Puss o kram
Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar