Den 6/10 2012 så gästbloggade jag hos Malin Berghagen på Mamita Sthlm.
Där återgav jag min historia som är en del av mitt liv.
Jag vill starta denna blogg med att återberätta vad jag skrev då och sedan låta er följa med mig i livet där jag är nu.
Jag vaknar som vanligt kl 01,21 av att hjärtat dunkar i bröstet, det sjunger i öronen och kroppen är i uppror. Det blev i alla fall 2 timmars sömn i natt. Kapitulerar mot tankarna som spökar i mitt huvud och försöker resa mig för att förflytta mig till soffan. Den har blivit min nattliga plats för att skingra tankarna med dåliga repriser på tv. Men kroppen vill inte. Min högra kroppshalva har slutat fungera.
Visst har jag känt under en längre tid att höger hand och fot domnar ibland. Men detta är fruktansvärt. Höger sida svarar inte på min beställning. Gå upp! Den har domnat bort helt. Till slut får jag handen att röra sig men har ingen känsel alls. Jag väcker maken som yrvaket får mitt hälsotillstånd serverat. Han ringer ambulansen. Jag borde ha ont tänker jag. Jag borde gråta. Jag borde….
Istället släpar jag mig till badrummet för att borsta tänderna, packa glasögonen och vad jag kan tänkas behöva. Jag får nog stanna på sjukhuset. Länge.
Väl i ambulansen blir jag väl omhändertagen – fast minnesbilderna är vaga. Jag är i ett chocktillstånd. På akuten genomförs en snabb undersökning och sjuktaxi beställs. 2 timmar senare är jag hemma igen.
Detta är ett scenario som ska upprepas många gånger under 2010. Fast det vet jag lyckligtvis inte då.
Under 2010 besökte jag sjukhus och vårdcentraler 22 gånger med symptom som kan liknas vid hjärtinfarkt, ms, stroke, borrelia, hjärnblödning mm.
Listan kan göras lång. Litervis med blod analyserades. Jag röntgades med magnetkamera. Jag har tom en diagnos på att jag med stor sannorlikhet haft en stroke. Jag slussades fram och tillbaka mellan olika vårdavdelningar. I 6 månader åt jag epelepsimedicin som för tillfället lugnade mitt skenande nervsystem. Bieffekterna var inte roliga. Men INGEN av de 14 läkare utom en ställde den magiska frågan – hur mår DU?
När väl frågan ställdes överrumplades jag och svarade att jag mycket väl var kapabel att sköta vårt företag. Och vem skulle ta hand om barnen? Och hemmet? Och barnens läxor? Och vem skulle sitta i styrelser och skjutsa till barnens träningar?
JAG kan allt detta. Ge mig bara en medicin som tar bort alla mina symptom. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?
Jag var ett mysterium. Inget ryggmärgsprov eller röntgen eller blodprov visade att jag var sjuk. Ändå vägde jag 56 kg till mina 176 cm. Jag fick inte ner maten längre. Banan och vatten. Det var min föda under en lång period. Jag minns en kväll när läkarna pratat med mig om att de var helt säkra på att jag hade en sjukdom i mitt centrala nervsystem. Då grät jag. Jag grät för att jag aldrig skulle få vara med om mina barns student. Jag grät för att jag skulle få vara med när de hittat sitt livs kärlek. På deras bröllop skulle en stol vara tom. Någon skulle saknas.
I min värld var det glasklart. Jag var döende.
Men de som känner mig vet att jag aldrig ger upp. Det är den egenskapen som har drivit mig till helvetet som jag kallar det. Utbrändheten. Ett helvete.
Jag höll ytterligare ett år. Januari 2011 kollapsade jag helt. Jag såg postlådan från köksfönstret men förmådde inte min kropp att förflytta sig dit. Jag klarade inte att köra bil. Jag klarade inte att se på tv. Jag klarade inte att läsa en bok. Jag klarade inte att vara ensam. Jag klarade inte att ta hand om mina barn. Tillslut kom jag inte ens ur sängen. Där låg jag i 3 månader. Fortfarande ingen säker diagnos. Sakta tynade jag bort känslomässigt. Dagarna vara en lång pina innan det äntligen blev mörkt och jag kunde ta en sömntablett och få sova. Mars 2011 fick jag en tid hos en psykolog i Göteborg. På 40 minuter diagnostiserade hon mig. Du underbara människa. Du SÅG mig. Hon stoppade en broschyr om stress i handen på mig och skickade mig till stressmedicin. De gav livet en mening igen. Symptomen jag kände fanns! De tog inga blodprov eller röntgade mig för att finna svar.
De LYSSNADE.
De berättade att sjukdomen jag bar på fanns. De tog mig på allvar och gav mig verktyg och hopp. Maken var stum av förvåning på vägen hem i bilen. Han hade kört ner en inbunden, tyst och mager människa till Göteborg. Suttit troget i väntrummet i 4 timmar ( tack Kjell) och på vägen hem rann orden ur mig som vatten. I Alingsås beordrade jag honom att stanna på Statoil. Jag skulle ha en hamburgare. För första gången på 6 månader var jag HUNGRIG. Det blev många liknande resor till Göteborg den våren.
Jag blev tilldelad en samtalsterapeut i Skövde. Jag blev skjutsad dit av maken. Fick en timmas medlidande och skjutsad hem igen. För varje gång jag gick dit så kände jag en växande frustration. Till slut blev jag förbannad. Var det meningen att jag skulle tycka mer synd om mig själv när jag gick därifrån än när jag gick dit? Tillslut vägrade jag gå dit.
Denna samtalsterapi har vi haft mycket roligt åt ett år senare. ”Nuskadugöraingentingtanten” är idag ett begrepp i vårt vokabulär. Hur jävligt detta år än varit vill jag inte vara utan det.
Det har varit en nyttig läxa och jag är glad att jag lärde mig livets läxa vid 36 och inte 56. Det ger mig 20 lyckliga år istället för 20 år i en bubbla.
När man tillbringar ett år i stort sett ensam med bara hunden som sällskap har man tid att tänka. Mycket tid att tänka. Sakta går det upp för dig vad som är viktigt i livet. Vilka som är dina vänner och inte. Det var den svåraste läxan. Att tvingas inse att de jag trodde skulle finnas där inte fanns. Men också en stor glädje att inse att människor jag absolut inte förväntat mig helt plötsligt stod utanför min dörr. De ringde och frågade hur jag mådde. Skickade sms. Orkade höra mitt ältande. Även om de själva var mitt i livet eller hade det svårt. TACK!
Ni vet vilka ni är. Tack också till mina föräldrar som med outtröttlig energi alltid tagit hand om våra barn. Ni har alla lika stor del i mitt tillfrisknande som min man, mina barn och de 2 fantastiska människor som skapat den Karin jag är idag.
Utan stödet från min familj och dessa 2 underbara människor hade jag inte stått här idag och skapat det jag gjort. Jag vet det och ni vet det.
Jag älskar er.
Våren 2011 när det kändes som mörkast satt jag i min massagefåtölj en natt och läste en hälsotidning. Där fanns en annons om en Yogahelg med Malin Berghagen på Masesgården.
Tänk om…. men nej det skulle aldrig gå. Hur skulle jag orka det? Jag orkade knappt gå ut med hunden. Handla på Ica var ett dagsverke och köra bil var uteslutet. Men natt efter natt ropade den där annonsen på mig. Till slut sa jag högt för mig själv. -OKEJ DÅ MALIN. JAG KOMMER! Gick till datorn och köpte 2 platser på kursen. När jag slutfört beställningen kändes det som en av järnringarna runt bröstet släppte. På morgonen kom tankarna. Hur skulle jag komma dit? 30 mil i bilen. Men min fantastiska svärdotter Ida tog ledigt från jobbet och lämnade sin lilla Freja hemma och följde med.
Tack Ida!
”Hon satte sig lägst fram fast beslutsam att förändra sitt liv” skriver Malin i sin blogg. Precis så var det. Jag kände att nu eller aldrig. Mitt första möte med yogan på Masesgården var omedelbar kärlek. Malin lotsade oss genom yogans magiska värld och hennes fantastiska meditationer öppnade dörrar jag stängt sedan länge. Tredje dagen var jag förälskad i allt som hade med yoga att göra.
Yoga är en livsstil för mig. När vi skulle skiljas frågade jag Malin om hennes nästa yogaresa. Jag skulle med. Basta! Kosta vad det kosta ville. Portugal lät härligt.
Men fröken Berghagen gav mig inte det svar jag förväntat mig.
Någon Portugalresa var det inte tal om för mig. – Du ska med till Frankrike va svaret. Hon beskrev yogan, maten, mötena, människorna, miljön och Cristina. Jag insåg att Malins ord var min lag. Hur hade denna lilla människa kunnat läsa mig och mina behov så enkelt? Hon gjorde mig förbryllad. Men det gör hon fortfarande min Malin. För i min värld är hon min Malin. Inte allas egendom Malin Berghagen, bara min Malin. För mig står Malin för förändring, inspiration, yoga, meditation, kärlek och skratt. Hon förde genom yogan ljuset tillbaka tillbaka in i mitt liv. För detta har jag tackat henne många gånger och tar även detta tillfälle att ge henne lite uppskattning.
MALIN – DU FÖRÄNDRADE MITT LIV.
Väl hemma i Skalkarike rullades yogamattan ut och det blev många timmar framför öppna spisen. När det var outlidligt. När kroppen superprotesterade. När hjärnan brann. När tankarna inte kunde stilla sig hjälpte yogan mig till ro. Malins yogacd är sönderspelad. Hennes röst är synonymt med känslan jag fick på Masesgården.
Efter en lång sommar med många olika medicineringar började kraften sakta återkomma i takt med att medicinerna lugnade mitt nervsystem. Jag var långt ifrån frisk men ändå närvarande. Jag började fungera hjälpligt. I september var den efterlängtade Frankrikeresan inplanerad. Min granne och vän Josefin ställde upp och följde med. Det var ett stort steg för en fotbollstjej. Att åka på yoga och samtalsterapi i Frankrike. Tack Josse för att du följde med. Jag tror att den resan var lika magisk för dig. Den gav oss båda en ny syn på livet. Malin samlade ihop oss på flygplatsen och vi var ett gott gäng som for iväg. I Frankrike står en sprudlande glad människa och tar emot oss.
Cristina.
När jag tänker på Cristina väcks ett leende på mina läppar. Jag blir varm i hjärtat och alldeles lugn i kroppen. Min Cristina. Denna underbara människa öppnade sitt hem, en fantastisk gammal kvarn, för oss deltagare i 4 dagar. Tillsammans med en massör, en kock och Malin gav hon oss ett fantastiskt minne för livet. Mina samtal med Cristina som coach var det jag sökt. Hon guidade mig genom alla rum. Bit för bit plockade hon ihop spillrorna. Det blev många resor från Skövde till Stockholm, för samtal med Cristina. Men jag har även haft förmånen att ha henne som gäst i mitt hem. I maj i år invigde Malin det som växt fram under mitt år som sjukskriven. Mitt alldeles egna yogacenter. Iden till detta väcktes hemma på Cristinas soffa i November förra året. Hem kom jag med 1000 ideer som min make och hantverkarna förverkligade. Tack!!!
