Perspektiv

Sitter med värmefilten på högsta effekt i soffan och tinar upp efter en kväll i ishallen. Jag fryser och tyckte för ett ögonblick liiiiite synd om mig själv. Jag var på jourcentralen i gårkväll. Jag har ju dragits med min envisa förkylning och min hosta sedan jul. Nu fick det vara nog. Men kom hem från sjukhuset med cortisonspray, saltvatten till att skölja bihålorna med och hostmedicin. Jag hade hoppats på en penicillinkur. En quickfix. Men jag rannsakar mig själv och vet varför jag är sjuk. Jag har inte lyssnat. Jag har kört på lite för hårt. Pressat mig. Gått tvärtemot det yogan står för och det jag försöker förmedla till er när jag står längst fram på mattan varje klass. Andas. Lyssna. Känn efter.

Ikväll pratade jag med en vän till mig som funnits i mina tankar i flera dagar. Han är i min ålder och drabbades på nyårsdagen av en kraftig stroke och har vårdats i Göteborg sedan dess. Men han
repar sig sakta och det viktigaste av allt. Hans humor och livsglädje lyste igenom ju längre vårt samtal fortskred. Han fick mig skratta. Men också att få perspektiv. -Karin en sak ska du ha klart för dig. Om du blir RIKTIGT sjuk ( dvs inte förkyld som stackars stackars Karin är nu) finns en fantastisk sjukvård till din tjänst. Så skamsen får jag göra några tappra försök att komma med uppmuntran. Men han fixade det själv. Jag behövde bara lyssna. Vilket jag känner igen så väl från min egen sjukdomstid. Att få prata. Att ventilera. Att någon lyssnar. 

Nu kom min lilla donna och kröp ner under värmefilten. Mysigt.
Ska bara ropa in hunden som friar på byn.(halva nätterna går åt att åka och leta efter honom löptikar är visst väldigt intressant) Ropa upp Maken som förhoppningsvis inte friar på byn utan sitter i biblioteket och myser och tvinga ut hockeykillen till tvsoffan så är vi samlade.
Ha en fin kväll.

Namaste